Benita Jonsson

Benita Jonsson



Vi vill börja med att tacka att vi får dela Benita Jonssons förlossningsberättelse! Det är otroligt att få följa hur förlossningen fortskrider! Benita är både simlärare & babysiminstruktör. Hon har även lång erfarenhet inom både gym/gruppträning och studerar nu till fysioterapeut med siktet inställt på kvinnohälsa! Bor du i Stockholmsområdet vill vi flagga för Benitas aktiva barnvagnspromenader. Benita Jonssons förlossningsberättelse ligger under vår följetong: Ska jag träna som gravid?

Benita Jonssons förlossningsberättelse

Förlossningsberättelse del 1

Kl. 03.45, natten mot söndagen den 24 mars vaknar jag av att jag kissar på mig. Eller..? Är det såhär det ska kännas när vattnet går? Trots andra barnet så har jag ingen erfarenhet av spontan vattenavgång då jag blev igångsatt.

Efter timmar av googlande blandat med förhoppningar och skräckblandad förtjusning av att “nu kanske det händer” bestämde vi oss för att kontakta Danderyd BB och de bad oss komma in för en kontroll. Det var spännande att få sätta igång med undersökningar; CTG, blodtryck osv – snart kanske allt drar igång! minns jag att jag tänkte, samtidigt som jag var fullt medveten om att jag likväl bara kunde ha kissat på mig och kanske skulle gå flera dagar över tiden. Men tänk om..?

Efter alla undersökningar konstaterades det att det mycket väl kunde varit slemproppen som börjat ge med sig så visst kunde det vara på väg att hända, men det skulle också kunna dröja.

(OK, om vi bara här tar oss en liten stund och reflektera över ordet “slempropp”)

Vi begav oss hemåt igen med rådet om att “åka hem och vänta”. Vi bestämde oss för att göra det bästa av situationen och åkte förbi Valhallabageriet för att ladda upp med en ordentlig lyxfrukost!

00.45, natten mot måndagen den 25 mars var jag åter på toaletten, vilket jag varit de senaste timmarna när jag kände att något “förändrades” inuti mig. Gick tillbaka till toaletten igen och strax därefter kom den molande känslan i magen, en känsla jag inte känt på 2 ½ år, som sakta började ändra karaktär. 30min senare behövde jag inte övertygas om att värkarna startat – nu var det äntligen på gång på riktigt! Försökte att somna om igen för att spara på energin, men det var svårt både pga smärta, men också förväntan. Började klocka värkarna som varierade mellan 15-20min mellanrum och som varade ca 45-60sek per gång.

Framåt 6.30 gick jag upp och så fort jag började aktivera mig ökade både frekvensen och durationen på värkarna och de låg nu på ca 10min mellanrum och varade ca 60-90sek åt gången. Jag väckte Staffan och berättade om natten och att det nog borde vara på gång, men att det verkligen inte var någon stress med att åka iväg, det här skulle ta sin tid, men så skönt att det var på gång!

Jag vill flika in med att säga att anledningen till att jag var så säker på att det var på riktigt denna gång var att det kändes exakt som med Freja samt att kroppen genast skickade ut signaler med budskapet “minns du vad som hände sist när du kände såhär?”

Staffan lämnade Freja på förskolan och jag började förbereda väskorna på allvar ifall det var så att vi skulle behöva åka in. När han sen kom tillbaka ringde vi till förlossningen som bad oss om att stanna hemma så länge jag kände att det var hanterbart med smärtan eller om värkarna ökade i frekvens, ca 2-3st på 10min. “Passa på att vila nu så du har energi sen när det väl är dags”.

Och slappade – det gjorde vi. För att få tiden att gå kollade vi på TV; favoritserien “Call my agent”, och sen blev jag säkert sist på bollen att se “A star is born”. Hann även med filmen om Mötley Crüe, “the Dirt” Det var fortfarande svårt att sova, men försökte ändå att ta det lugnt. Värkarna ökade i avstånd och föll åter tillbaka på var 15-20:e minut samt minskade i duration, åter nere på ca 60sek/värk.

(det är här nånstans som jag börjar uppdatera mer på Instastory – det förloppet ligger nu under topphändelser)

Till slut tröttnade jag på att ta det lugnt och kände istället att “nu försöker vi dra igång det här!” Med TVn i bakgrunden började jag gå runt i vardagsrummet och lägenheten, körde några lättare, långsamma knäböj och försökte mig på att vara lite aktiv. Snabbt reagerade kroppen och värkarna började öka igen!

Strax därefter kom Alva och Agnes hem, bra eftersom vi inte riktigt hade styrt upp barnvakt till Freja. De hämtade henne vid 17 och vid det laget hade värkarna tilltagit ordentligt!

Vid 18.30 -tiden hade jag några rejäla skrika-rakt-in-i-kudden värkar (får tillbaka känsla nu när jag skriver om det, hua!) och förstod att vi snart måste åka in.

Ropade på Staffan om att jag ville ha honom nära nu för hjälp (och sympati!) med värkarna och så fort han var på plats kom en stark värk med ett kraftigt och oväntat illamående direkt efteråt. “Ta mig till toaletten!” bad jag honom, och han fick släp-stötta mig in och jag förberedde mig på det värsta som tur var aldrig kom!

Hatar att kräkas och har aldrig sett det som en befrielse utan mer kopplat med ångest.

Två värkar senare på badrumsgolvet och när det värsta illamåendet lagt sig sa jag att “Nu är det dags, jag orkar inte mer hemma”.

Vi tog oss ner mot bilen för att åka in och en värk på hallgolvet, en skrik-värk ute på gatan, två jobbiga i bilen samt en stark ute på parkeringen senare var vi framme!

Kl.19.50 möttes vi upp av personal och blev eskorterade till det förlossningsrum där födseln strax skulle ske. Så märklig känsla att rummet bara några timmar senare skulle upptas av ett litet barnskrik. Vi träffade barnmorskan, E, som var hur gullig som helst. Hon såg till att både jag, bebis och Staffan hade det bra med mat och smärtlindring.

Efter undersökningen konstaterade hon att jag var 5cm öppen och då började jag gråta av lättnad. Än så länge hade själva förloppet varit ganska likt Frejas, förutom att vi då blev hemskickade efter timmars kämpande och bara 1-2cm öppnande – nu skulle jag få stanna!

Kl. 20.10 började mina värkar växa sig starkare och starkare och E erbjöd mig lustgas, något som jag använde under Frejas förlossning och som fungerade riktigt bra. Jag tackade ja och fick dosen med 50% lustgas. När värken satte igång började jag andas i masken och när den var på väg att peaka tog jag bort den och då kickade lindringen igång. Så höll vi på ett tag medan värkarna kom starkare och tätare. Eftersom jag heller inte hade ätit på flera timmar kände jag att det var dags att fylla på med energi, men var heller inte sugen på något. Vi bestämde oss för att sätta ett dropp och ganska snabbt kände jag hur jag började hitta tillbaka till mig själv igen.

En liten stund senare säger E att hennes skift tyvärr var slut och då blev jag lite orolig – hon var ju så bra, vem skulle ersätta henne? Min oro visade sig vara obefogad.

Kl. 21.20 kom barnmorska J, undersköterskan T och studenten O, de som skulle vara med under hela förloppet.

Ok, ett till förtydligande. Jag hade önskat att ha en student närvarande av flera olika anledningar, dels för att jag själv är student och vet hur värdefullt det känns att faktiskt vara önskvärd i ett rum, men också att studenterna själva har ett stort intresse av att vara med. Hade en BM-student med Freja som verkligen gjorde min förlossningsupplevelse till något fantastisk! Kan varmt rekommendera att ha en student närvarande!

Under tiden som följde hann vi lära känna varandra lite mer. Jag sa bl a att jag hade full tilltro till deras kompetens och att jag var helt öppen för olika förlossningsställningar och smärtlindring – vad de nu kunde tycka verkade bäst för oss. Jag hade också en massa frågor om krystvärkarna, eftersom jag tyckte de var svåra att få till under Frejas förlossning.

När de väl kom tyckte jag att det vara svårt att synka krystningarna med värkarna och jag tog slut på mig själv alldeles för tidigt.

Både J och T gav mig en massa bra tips och vi kom överens om olika strategier att pröva när vi väl skulle hamna där, vilket kändes oerhört tryggt med tanke på att jag gillar att ha kontroll. (Något som en bara får släppa i en situation som den här!)

Dosen på lustgasen ökades och är på nu full effekt då värkarna nu är starkare och tätare.

ca 23.00 vill jag inte längre ha lustgas. Dels har jag börjat kräkas efter varje värk med gasen, men också så känns det som att vara spiknykter och väldigt medveten till att på några sekunder vara inne i världens fylla utan att ha koll på någonting! Minns att jag tyckte att hela ansiktet (och tankarna) liksom bara hängde på mig?! Istället för att känna mig smärtlindrad kändes det som att det kostade mer än vad det gav och jag ber om epidural.

Kl. 23.35 kommer narkosläkaren in och ger mig epiduralen. Något jag även hade med Freja och som jag minns var helt fantastisk! Men det är nu dramatiken börjar…

 

Förlossningsberättelse del 2

Jag har aldrig tyckt att epiduralen har gjort särskilt ont att få, däremot upplever jag den som väldigt obehaglig innan smärtlindringen kickar in. De förklarar att jag måste lägga mig på rygg med benen i högläge för att epiduralen ska uppnå effekt och jag får hjälp med att lägga mig på plats. Långsamt, långsamt känner jag hur det smärtan sakta försvinner, men tillsammans med det känner jag även alla andra sinnen också bli svagare och när jag sluter mina ögon vet jag också att jag säger “nu försvinner jag”.

Det som jag upplever därefter är att jag inte längre har ont, utan att det faktiskt känns ganska lugnt och behagligt. Jag hör att de ropar på mig i rummet, men jag kan liksom inte svara. Jag är inte rädd, utan vet att de har full koll på mig och att allt kommer att gå bra. Jag hör att de pratar om mitt blodtryck och att någon snabbt måste hämta tillbaka narkosläkaren. Jag försöker meddela att jag faktiskt mår bra, men kan varken prata eller röra på mig.

Jag vaknar av att någon slår mig i ansiktet och ropar mitt namn och jag öppnar mina ögon. Det är narkosläkaren som står ovanför mig och frågar hur jag mår. “Bra”, svarar jag lite trött. Jag ligger fortfarande med benen i högläge, men även med huvudändan något tillbakalutad. De säger att de ska höja upp huvudet något, men så fort de gör det känner jag återigen av hur jag försvinner bort och jag hinner berätta det innan jag försvinner igen. Snabbt lutar de mig bakåt och jag känner mig piggare. Vi bestämmer att jag ska få ligga så en stund och jag tror att jag somnar för en stund.

Det som hände när epiduralen började verka var att mitt blodtryck snabbt sjönk från normalvärde till 64/40, vilket är otroligt lågt! Staffan berättade för mig i efterhand att han hann tänka tusen tankar under tiden jag var borta ❤

Varför det blev så har jag faktiskt ingen aning om.

Kl. 00.35 går vattnet! Med Freja så tog de hål på hinnorna för att vattnet skulle gå, men nu gick det helt spontant – vilken märklig känsla! Bara 10min senare sätter krystvärkarna igång…

 

 

Förlossningsberättelse del 3

Kl. 01.45 känner jag att jag vill krysta. Då ligger jag på vänster sida och T håller upp mitt högra ben – hade ingen aning om att vissa väljer att föda sina barn på sidan! Jag tar några värkar så, innan J säger att vi snart ska byta ställning. Nu får jag snurra runt och ställa mig på alla fyra, fast med underarmarna i sängen, en ganska bekväm position (om man nu kan referera till någon av födelseställningarna som bekväm!) Dags att byta ställning igen och nu står jag på knä och liksom hänger mot ryggstödet hållandes i Staffans händer. Jag minns att jag tycker att det börjar ta tid, det kan omöjligt ha tagit såhär lång tid med Freja (med henne så krystade jag i ca 15min) och det som någonstans räddar mig är tanken om att en oftast inte behöver krysta mer än 60min och att jag snart kommer att träffa min bebis.

“Dags att byta ställning igen!” meddelar J, och denna gång ska jag ligga på rygg i “benpressen” (Ser ut som en benpressmaskin, fast med två plattor på varsin sida om sängen).

Jag tar några värkar där när J plötsligt tittar på mig och säger “Benita, jag trodde att vi skulle ha kommit längre vid det här laget, men det är en stor bebis som vill ut så nu måste du ta i!” Vid orden “stor bebis” hinner min hjärna tänka massor! Vad är det för jätte som vill ut? Är det en sån där 5kgs bebis som kommer hoppa över nyfödd kläderna och gå direkt på stl 68?

Hinner inte tänka så mycket mer förrän ännu en värk är på gång och hela rummet hejjar på; “Kom igen nu Benita!” “Kämpa!” “Krysta på!” “Ta i!”

Och jag kämpar, men det är tufft och även denna gång har jag svårt att få tag om värken. Jag får oxytocindropp som ska hjälpa mig och därefter går det faktiskt bättre, även fast det gör otroligt ont och jag skriker rakt ut efter varje värk för att få sätta ord på smärtan.

“Jag ser mycket hår nu” säger J, och alla skrattar till lite, bebis är på väg! Krystar ytterligare och tar därefter ner handen mot mitt underliv och kan nu känna min bebis huvud – nu är det nära! Någon krystvärk senare upplever jag den konstigaste känsla, att något liksom bara glider ur mig och att jag kan ta ett djupare andetag.

Sekunderna efteråt har jag ett litet liv liggandes på mitt bröst, den sötaste, rödaste, skrynkligaste lilla trollunge jag sett! Vi ligger där en stund tillsammans, tar igen oss efter den fantastiska resa vi gjort och bara känner in varandras värme. Efter några minuter tillsammans kommer jag på att vi fortfarande inte vet vad det är för liten person vi ska presentera för storasystrarna, är det en lillasyster eller lillebror? Jag lyfter upp den lätta lilla kroppen och ser att vi fått tillskott i vår tjejliga där hemma ❤

Under tiden som följer får Staffan klippa navelsträngen och min moderkaka får lite hjälp med att komma ut. Därefter blir vi serverade den godaste av frukostar, varm choklad och ostmackor! Jag låter lilltjejen få vila på mitt bröst någon timma innan det är dags att hälsa på pappa och jag får duscha.

Efter ytterligare någon timma på rummet blir vi erbjudna att komma till patienthotellet. Staffan tar bilen dit medan jag och bebis (hade ännu inte bestämt något namn) blir skjutsade i rullstol genom kulvertar och avdelningar. Tillslut kommer vi upp till vårt rum och vi alla tre somnar ganska omedelbart efter en minst sagt händelserik, helt fantastisk natt där vår “lilla” familj nu blivit komplett ❤

 

// Benita Jonsson finns även på Instagram

Vi hoppas att ni har uppskattat att läsa Benita Jonssons förlossningsberättelse lika mycket som vi har gjort! ❤

Pss! Få 15% rabatt vid ditt nästa köp genom att använda Benitas rabattkod: bonusmamman15 vid ditt nästa köp!



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *